Google+ Followers

måndag 10 februari 2014

Borde jag känna mig rasifierad?

Hon är ung kvinna, född i Sverige med föräldrar som har invandrarbakgrud. Hon har en chefstjänst, ett brett nätverk och ett hus i ett välbärgat område! Hon känner sig rasifierad, därför att hennes hår är svart och hennes föräldrar är invandrare!

Hon är en ung kvinna, född i Sverige med föräldrar som har invandrarbakgrund. Hon är akademiker, framgångsrik och har lyckats skapa sig ett känt namn i media! Hon känner sig rasifierad för hon har svart hår och hennes föräldrar har invandrat till Sverige!

Hon är en relativ ung kvinna, med föräldrar som har invandrarbakgrund. Hon kom till Sverige som spädbarn, är politiker, talar flytande svenska och är ledamot i Riksdagen! Hon känner sig rasifierad därför att hennes hår är svart och hennes föräldrar är invandrare!

Listan kan göras långt, men alla dessa kvinnor använder sitt utseende och sin bakgrund som en täckmantel för att inkluderas i en rasifierad identitet där en minoritet behandlas illa på grund av sin ras och hudfärg. Dessa kvinnor har medvetet valt att ge upphov till rasism i Sverige och använder sin tillgång till media som megafon. De kallar sig antirasister men det som de förbiser är att deras fokus på hudfärg, bakgrund och etnicitet i sig själv är rasistiskt. Därför att de enbart lyfter fram olikheter människor emellan och bortser från alla de likheter som förenar oss. Dessa kvinnor har inte haft problem med att göra karriär, tillägna sig ett fint språk och ett brett nätverk där många etniska svenskar inkluderas! Inte heller har de upplevt några som helst problem med att få framträda i svenska medier!

Jag är inskolad på det intersektionella perspektivet. Tycker absolut att kön, ålder, klass och etnicitet påverkar maktstrukturer i vår omvärld. Anser även att detta påverkar vår självbild och vårt självförtroende. Och jag hävdar att detta perspektiv är ett verktyg som hjälper oss att förstå hur hedersvåldsproblematiken uppstår i vissa kulturer, hur man resonerar kring detta när hedersvåldsutövarna ser detta våld som ett sätt att upprätthålla en förlorad heder! Där kön, ålder, klass och etnicitet kan ha en viktig roll i förståelsen av denna mekanism i en sådan analys.

Men jag blir illa till mods när jag ser hur vissa vänsterfeminister använder detta perspektiv som ett verktyg som reducerar människor till en viss kategori där de i sina försök att vara fördomsfria själva faller i fällan. De ser på människor precis på samma sätt som de påstår sig avsky, de dömer en individ efter hennes kön, ålder, etnicitet och klasstillhörighet. Det som dessa så kallade vänsterfeminister gör är att lägga skulden på offret istället för att bekämpa redan existerade fördomar.

Vänsterfeminister
har gått för långt när de i stället för att kämpa för jämställdhet mellan kvinnor och män idag kämpar för att befästa förakt, i alla dess former och mot allt och alla. Förakt mot väst, förakt mot vithet, förakt mot invandrarkvinnor som inte delar deras världsbild, förakt mot föräldrar som inte vill följa deras genusperspektiv, förakt gentemot religionkritiker, och inte minst förakt gentemot liberalt tänkande och individens självförverkligande. De skuldbelägger vårt samhälle och målar upp en bild av Sverige som det mest förtryckande land. De ser den strukturella rasismen implicit i princip allt, även i barnböcker och pepparkakor.

Själv blir jag förstummad! Jag är en invandrarkvinna med muslimsk bakgrund. Jag är varken född eller uppvuxen i Sverige. Jag är en minoritet! Jag har kämpat för att lära mig språket, kunna träda in i den akademiska världen och hävda mig, utan att få hjälp utifrån. Jag är vaken på nätterna för att plugga och arbetar på dagarna. Jag anser att detta är en förutsättning för att lyckas i ett nytt land, med helt annorlunda kultur och nya sociala koder. Jag har inte upplevt svårigheter med att få arbete, att få höga betyg, att skapa ett nytt nätverk, eller med att erövra andras respekt, trots min hårfärg, religion och etniska bakgrund! Det handlar om självval att klättra fram i den sociala rörligheten och skaffa sig ett socialt kapital. Det handlar om vilja att integreras och ta ansvar i stället för att skylla på strukturell rasism!

Jag förstummas när jag betraktar dessa individer som skriker högt i media och gång på gång påminner oss om icke-vitas svårigheter och små möjligheter, om minoriteternas begränsade tillgångar och hedersvåldsutövarnas mänskliga rättigheter! Och jag blir ännu mer förstummad därför att jag inte förstår hur de kan vara så trångsynta. Jag begriper inte att dessa akademiker inte kan se det faktum att de utmålar en farlig bild när de inte uppvisar några som helst ambitioner att förstärka likheter mellan olika kulturer, inte heller någon vilja att skapa sociokulturella arenor för lyckade kulturmöten. Ingen är oskyldig, säger Foucault, alla är medaktörer i maktutövning på mikronivå. Eftersom ingen är oskyldig borde man ha självdistans och se konsekvenserna av sitt handlande. Talar man enbart om olikheterna rasar alla dessa broar som man försöker bygga för en lyckad integration.

Nej, jag vägrar att ingå i den rasifierade identiteten, den är till för de som accepterar att anamma en underordnad position. Jag vägrar att framstå som en förtryckt muslimsk invandrarkvinna, då jag i hela mitt liv valt att bekämpa dessa negativa attityder!

Ni som känner er rasifierade på grund av er hårfärg och föräldrarnas bakgrund har jag inte någon respekt för. Ni är självföraktare, och en självföraktare är inte en bra förebild för våra barn och ungdomar. Ta ett djupt andetag, konfrontera er färgfobi och var tacksamma för det ni har fått istället för att skylla på rasism när det passar!