Hedersvåld

Kultur består av många dynamiska och inlärda komponenter som kan utvecklas, förändras och omstruktureras över tid. Ingenting i en kultur är medfött eller fastsällt. Traditioner finns bland de element i kulturen som många vill bevara men som andra gärna vill distansera sig ifrån. Kulturbevarandet i exil innebär dilemman för de som hamnar i ett främmande land vars seder och normer står i kontrast till deras egna. Hederskulturen är ett exempel på detta. De som av olika skäl har bosatt sig i Sverige och som bär med sig sin hederskultur tar uppenbarligen på sig ansvaret att bevara denna kultur och anser omedvetet att detta är deras mänskliga rättighet. Många av dem ingår i instängda och isolerade nätverk som består av familj, släktingar och likasinnade bekanta. Nätverket är starkt befäst i deras tillvaro och har en stor påverkan på deras sätt att leva, inte minst på grund av inställningen att lojaliteten inför det kollektiva nätverket är viktigare än individens egen vilja.


Heder är i sin bemärkelse ett kollektivt och symboliskt kapital som familjen och klanen kämpar för att vidmakthålla genom att se till att kvinnan i en hederskontext blint följer ett specifikt krav på att iscensätta sin kyskhet och ärbarhet, inte enbart genom att begränsa sin sexualitet utan även genom att kontrollera hennes sätt att klä sig, bete sig och uttrycka sig. En ytterligare faktor som påverkar hedern är personens heterosexualitet och där en homo-, bi- eller transsexuell person förknippas med skam som sänker hedern. En kvinna som inte upprätthåller sin heder påverkar sin familj och sitt nätverk i form av en förlust eller reducering av både hennes och familjens heder, något som medför att familjen vanäras. Vid förlorad eller sänkt heder kräver kollektivet (nätverket) att hedern återupprättas genom repressalier i form av misshandel, övervakning, tvångsäktenskap eller i värsta fall mord.

Mot bakgrund av detta anser jag att det behövs en stor informationskanal för att informera dessa familjer och nätverk att utövandet av hedersritualer utgör brott mot de mänskliga rättigheterna, och att den svenska kulturen inte tolererar dessa ritualer. Men hur går vi tillväga när vi har en integrationspolitik som låter nysvenskar fortsatt vara nysvenskar. Hur går vi tillväga när vi har kulturrelativister som försvarar kulturutövandet oavsett på vems bekostnad detta sker? Hur går vi tillväga när våra förortsflickor mister sina liv utan att våra politiker tar i med hårdhandskarna mot företeelsen och inför en ny lag mot hedersbrott, vidtar hårdare straff gentemot gärningsmännen och ställer högre krav på medborgarskap? Och hur går vi tillväga när gränsdragningar mellan vad som anses vara mänskliga rättigheter och vad som anses vara kränkningar av individens integritet förblir alltför suddiga, otydliga och komplexa.

Många år har gått sedan Pela och Fadime mördades i hederns namn. Jag önskar att vi kunde beskåda ett Sverige som vänder trenden och ger alla ungdomar med invandrarbakgrund samma rättigheter som sina etniska svenska kamrater. Men hur ser verkligheten ut? Hur nära har vi kommit målet? Det är fortfarande långt kvar och utsikterna för framtiden är dystra. Vi har hittills ingen särskild reglering av det hedersrelaterade våldet i den svenska strafflagstiftningen och det saknas fortfarande en straffrättslig definition av vad som klassificeras som ett hedersbrott. Hedersbrott är hittills inte heller specifikt reglerade i brottsbalken trots förekomsten av brott begångna i hederns namn.

För att kunna bekämpa hedersbrott är vi i yttersta behov av en hederslag som omfattar alla typer av hedersbrott i Sverige där dessa hedersrelaterade brott får tilldelas en ny kategori i brottsbalken och skiljs reellt från våld i nära relationer. Det krävs med andra ord att man vidtar andra straffbestämmelser, som därigenom förebygger hedersbrott, där man åtalar gärningsmännen på ett effektivt sätt och betraktar ett hedersbrott som ett grovt brott med en sträng påföljd.

Jag anser att det behövs en ny reglering i kraven för medborgarskap där man bör se till att medborgarskapssökande uppvisar en medvetenhet om det svenska samhällets normer vid sidan av en respekt för dess lagar, och där man får skriva under ett avtal där man intygar att man inte kommer att begå brott, och i synnerhet inte hedersrelaterade brott. Bryter man mot detta förlorar man sitt medborgarskap och rätten till att fortsätta få bo kvar i Sverige. Jag anser att man genom denna metod kan förebygga hedersbrott och avskräcka hedersvåldsbenägna personer.

Låt oss aldrig glömma att det finns 70 000 ungdomar med invandrarbakgrund som lever i det fria Sverige vilka, enligt Ungdomsstyrelsen, upplever begränsningar vad gäller val av partner och som lever i hederskulturens riskzon. Just dem skall vi kämpa för att kunna ge den trygghet som de så väl förtjänar! Om inte nu, när?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar