Låt mig vara den jag är och låt mig älska Sverige som jag vill

Att bryta upp och börja om på nytt i ett främmande land med ett helt annorlunda språk är en lång och slitsam process. Det krävs mod och vilja, det krävs en ständig kamp för frigörelse och självförverkligande.
Jag minns som om det var igår den svidande, vidriga känslan av ovisshet. Rädslan för det okända, tvekandet och darrandet innan jag vågade öppna munnen av rädsla för att inte kunna göra mig förstådd. Jag minns som om det var igår alla de provocerande tusentals missförstånd och situationer som jag hamnade i. Jag minns också motgångarna och stunderna då jag var nära på att ge upp för gott.


Den komplexa tillvaron var den drivkraft som drev mig att strida mot stormen. Under migrationsprocessen har jag, helt omedvetet, gått genom en identitetsresa och hamnat så långt bort att jag inte längre vet vad jag tillhör. Jag känner mig kluven, är varken härifrån eller därifrån, jag har lämnats i ett kulturellt vakuum i ett ingenmansland. För varje dag som går tappar jag bort en bit av min etniska identitet! För varje år som går glider jag mer och mer bort från min etniska kultur. För att ”integreras” valde jag en svensk livsstil och svenska värderingar som står i kontrast till min egen kultur. För att sudda bort ”invandrarstämpeln” investerade jag hårt i förväntningarna på att jag skulle inkluderas i den sociala gemenskapen. Jag har nämligen försökt att låta svensk, verka svensk, känna mig och vara svensk, men majoritetssamhället vägrar fortfarande att ge mig den rätten.

Nu har jag insett att min strävan efter socialt erkännande av majoritetssamhället har baserats på assimilering som det enda sättet att bli insläppt i gemenskapen. Nu har jag även insett efter många år av slitsam assimileringsprocess att detta har negativt effekt, då jag på grund av det inte lyckats konstruera en stark personlig identitet, det vill säga ”den lilla äkta jag”. Jag är verkligen trött på att anamma de olika benämningar som är konsekvensen av min tillvaro i Sverige. Invandrare, nysvensk, försvenskad, kulturförrädare, assimilerad, integrerad, med mera. Jag är trött på mitt sökande efter socialt erkännande och den ständiga strävan efter att försöka anpassa mig till andras idealbild där svenskheten utgör den måttstock som släpper in eller ut människor i gemenskapen. Hade majoritetssamhället låtit mig få vara en blandning av olika identiteter och representera en sammansmältning av olika kulturer skulle jag förmodligen inte behövt välja bort min egen kultur och enbart ta till mig svenska normer och deras begränsande värderingar.

Jag tar ett steg bakåt och betraktar assimileringsbegreppet från ett utifrånperspektiv. Enligt min tolkning är detta ett främlingsfientligt begrepp eftersom det går ut på förekomsten av en enda oföränderlig och statisk kultur i Sverige som dessutom är överordnad andra kulturer, en kultur som enbart begränsar sig till ljushyllta och blåögda vita svenskar och personer som sedan generationer har sina rötter i Sverige.
Det råder ingen tvekan om att ett egocentriskt tankesätt dominerar bland majoriteten, där det svenska språket, svenska normer, den svenska kulturen och svenska värderingar värdesätts högst i hierarkiska, patriarkala och trångsynta kategorier. Villkoren för att släppas in eller stängas ute hänger intimt samman med inställningen ”dom som inte är som vi”. Den intoleranta inställningen är onyttig och skapar enbart segregation, utanförskap, marginalisering och motstånd. På grund av detta kan jag inte hålla med om påståendet att varje person själv kan bestämma sin identitet. Omgivningen har en avgörande roll i skapandet av vår identitet, hur andra ser på oss påverkar vår egen syn på oss själva, majoriteten kan påpeka och påminna om en individs annorlundaskap och position som avvikande. Jag ser en dold maktutövning, dolda för givet- tagande attityder och dolda krav på normalisering av de som avviker, och därtill en dold rasism.

Jag vill inte längre förneka och underskatta min etniska identitet. Jag älskar Sverige, men låt mig vara den jag är. Jag älskar att fira jul och midsommar, älskar snön, älskar vinter, älskar fjällen, älskar sjöar! Ingen Sverigedemokrat, ingen invandrarhatare, och ingen trångsynt kvinnohatare för den delen kan ta den här kärleken, den här känslan från mig! Den djupa, förälskelsen i Sverige.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar